Från början?
Kategori: Allmänt
Hejsan!
Jag tänkte att jag skulle gå tillbaka ett och ett halvt år när jag precis skulle börja gymnasiet, då allt började...
Höst 2011:
Jag hade precis börjat i en jättebra klass och trivdes jättebra! Även om jag inte fått den sångpedagogen som jag helst ville ha så var jag glad och såg fram emot att lära mig sångteknik och nya sånger. Jag hade hört lite "skräckhistorier" om sångläraren som jag fick men rykten är bara rykten och jag lyssnar aldrig på sånt.
Samtidigt började mamma få ont i mage och rygg, vi tänkte inte så mycket på det i början eftersom mamma hade en arbetsskada i ryggen och en ömtålig mage sedan innan men smärtorna blev värre och värre. Hon gick till en doktor och han sa att det inte var några fel på henne, dock så gjorde han inga tester.
Mamma blev ännu värre och jag började bli lite sjuk ibland också. Hon gick till ännu en doktor som återigen sa att inget var fel, Gå och jobba! Mamma jobbade så mycket hon kunde men fick inte sova på nätterna pga smärtorna och en tisdagsmorgon kommer min lillebror ner till en otroligt feberfrossande mamma som ena sekunden var stekhet, andra iskall, bokstavligt talat. Pappa kom hem och såg att hon var alldeles gul hela hon och ringde till min bror som är sjuksköterska och han sa att hon kunde komma in till deras privatklinik så skulle de kolla upp henne ordentligt. När hon kom in möttes hon av min brors skräckslagna blick och de gjorde tester på henne och hon fick åka in till akuten.
Samtidigt är jag ensam hemma och vet inget om att hon fick åka till akuten, mamma skulle ju bara ta några enkla tester hos min bror. Jag sitter och försöker koncentrera mig på läxor vilket inte går så bra. Pappa kom hem och sa att hon låg på sjukhuset och skulle stanna där. Än idag mår jag dåligt över att jag inte kramade henne hårt innan hon åkte.
Vi fick i alla fall till slut reda på att hon hade gallsten, vilket hon gått så länge med att hon fått blodförgiftning och jättedåliga värden. Hade hon inte fått åka in till akuten den dagen hade hon antagligen inte överlevt. Hon fick ligga på sjukhuset till och från i flera månader och jag hälsade på så ofta som möjligt men pressen från skolan var hård så jag struntade i skolan, mamma var viktigare! Det var en lärare som verkligen ställde upp för mig, de flesta andra i klassen tyckte inte om henne så mycket men hon var min favorit, jag hoppas att hon vet att det hon gjorde för mig betydde jättemycket!
En annan lärare betedde sig inte som en pedagog utan uttryckte att hon tyckte att jag skulle strunta i att åka till min mamma så mycket och sa massa korkade saker.
Jag försökte få allt att hinnas med och kände att jag var tvungen att ta mig an "mammarollen" fast pappa gjorde ett jättebra jobb. Då skulle jag hinna med att ,vara en stabil och trygg källa i hemmet, vara duktig och social i skolan, sjunga jättebra på alla spelningar och vara social och trevlig där dessutom ska jag träna och motionera.
Timmarna på dygnet räckte inte till och det blev så att jag var konstant trött, nej utmattad är rätt ord. Jag orkade inte bry mig om fester, killar, kläder och liknande tonårsbekymmer jag märkte inte att jag började bli deprimerad och jag tror inte att någon annan märkte det heller för jag spelade lycklig ganska bra.
Hela jag var utmattad.
En morgon bröt jag ihop i skolan. Min fina vän Ida tröstade mig och frågade vad som var fel, hon försökte få in mig till klassrummet igen men då fick jag min första panikångest. Flera skulle det bli...
Så nu får det vara nog med depression för idag, fortsätter berätta imorgon!
Dagens låt: Fix a heart med Demi Lovato
Sov gott Kramar Jill
