Idag har det varit stora rubriker i JP om en person som blivit mobbad i 10 år utan att någon brytt sig (se bilden) , de vuxna har valt att vara passiva och inte göra något, att se mellan fingrarna, som vanligt. Föräldrarna har försökt med allt för att få mobbningen, kränkningarna och misshandeln att sluta, de har pratat med lärare, rektorer mm. Men ständigt möts av misstro och "vad vill ni att vi ska göra?"
Detta är inte bara verkligheten för denna personen, det är verkligheten för vart femte barn.
Vart femte barn går till skolan rädd för sitt liv, vart femte barn blir slagen, kränkt, hotad. Vart femte barn känner sig värdelös.
Mobboffer blir oftast misstrodda, de ljuger säkert, för inte kan väl dessa änglabarn göra så? Inte kan väl Mina änglabarn göra så? ...
Vart femte barn, är ärrat för livet. Vissa så till den milda grad att de inte vill leva längre.
Ni kanske tror att de som mobbar nu helt plötsligt kommer växa upp en dag och tänka "nej men hallå, inte ska väl jag mobba eller kränka någon" men så funkar det inte, de kommer fortsätta för det är det enda de vet. Vuxenmobbing finns också.
Det är inget vackert i att ta livet av sig.
Det är inget vackert i att ta livet av sig!
Vi måste alla ta ett gemensamt krafttag för att hjälpa barn och ungdomar som blir mobbade, och även dem som mobbar, för de kan inte må så bra om man måste kränka en annan medmänniska.
Om vi som vuxna inte gör något, vem ska då Hjälpa? Hur ska barn då lära sig att det är fel att mobba?
Ska vi fortsätta blunda och sitta på begravningen och gråta och undra varför detta barn gjorde som hen gjorde, eller ska vi äntligen göra något för Våra egna Barn?
Till dig:
Du är älskad, Du är värdefull och livet vore inte samma sak om inte Du vore här.
Du vet väl om att Du är Värdefull?
