Kriget är slut
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
För ungefär fyra år sedan så hade jag börjat gymnasiet, jag hade släppt mitt första album, när det inte var skola turnerade jag, jag gjorde radio, tv, tidningsintervjuer, jag var med i kändishoppning på Vissmålen, jag levde livet verkade det som, jag hade det stressigt men klarade mig hyfsat. Men under denna perioden så rasade allt samman då min mamma blev sjuk. Lång historia kort, mamma låg inne på sjukhus under flera månader. Jag gick in i väggen och blev deprimerad. Jag hoppade av skolan.
För ett och ett halvt år sedan fick jag en andningspaus. Jag fick njuta av livet igen efter år av kamp. Jag har inte känt av depressionen på länge.
Förrän två dagar sedan.
Den brukar försvinna efter någon timma. Nu är den kvar fortfarande och jag är så trött. Jag vill bara gråta, fast jag inte har något att gråta över. Just nu är jag så otroligt rädd. Jag är trött. Rädd. Ledsen. Frustrerad. Trött. Jag vill härifrån!! Men jag är så trött.
Jag är trött på att kämpa..
Jag har kämpat sedan jag var fem.
Jag är trött.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
I've noticed something about myself that I've never thought about before..
Ever since I was about 13-14 years old my biggest focus has been my carrier, my music, my job. I've been balansing school, family, friends and my carrier. I have been aware of that I have to sacrifice some things, like time with my friends to be able to use my time for work, a choice I made on my own. Honestly, I think it has been like that since I got bullied in my younger years, I stopped caring about the social part of my private life because I was scared, because I did'nt know how to make friends and keep them. It has been a game that I have not been interested in being a part of. Thinking about boys.. Well yes, I daydreamed about celebrity-boys but the thought that a boy would even look my way and even worse, fall in LOVE with me was to ridiculous to think.
And like this it has been.
Until last Christmas. All of the sudden someone jumped into my life, someone who would'nt let me hide behind the wall that I so carefully built to protect me from having feelings, from being vulnerable. He challenged me and questioned my way of thinking. He showed me such respect and foughtfulness.
I reacted like any normal human being.
I got terrified.
I think I have done everything in my power to push him away, to make him understand how weird and worthless I am. Yet, he stands there and keeps taking care of me, helps me evolve and challenges me to become a better person.
To get to the thing I realised; I now understand how bad I am at being a Private person with people who are close to me who are not apart of my closest family. I never learned how it was to be 'real' with someone when I was a kid. It was all lies and talking shit back then and I fleed into the Artist Jill, hid myself in my work and my music because it is pure and true. There, I have no problems being social or real.
With being social in my private life I have three bigger problems;
1. I feel like Im in the way for people around me. I feel like a problem, like an inconvenience.
2. It feels like what I do or say is wrong,
3. I don't dare to tell people what I want because Im afraid what I want is 'wrong'.
My boyfriend pushes me incredibly much on these points, aspecially the last one. But sometimes I just get so frustrated with myself for not being 'better' at this and for creating unnessacary situations for myself and for others..
They say the first step to becoming better is realising you have a problem. Now I can start evolving even more with some help from the amazing people around me.
I am more motivated than ever to fulfilling my dream and to try new things to get to where I wanna be and I have so many exciting projects and cooperations and soon I will tell you about them. Til then I will keep practicing, enjoying and fighting!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
När jag blir påmind om att jag faktiskt inte är helt OK än. Jag hatar när jag får mina svackor för jag kommer då ihåg hur otroligt dåligt jag mådde ett tag, och jag fattar att man inte alltid kan må bra, och att det måste få ta tid att bli bra.. Men jag HATAR denna "zombie-känslan" jag får.. Man känner absolut ingenting men samtidigt känner man allt...
Jag pratar om min depression...
Jag mår oftast fantastiskt! Men när jag har för mycket att göra som jag inte har koll på, när jag inte har koll på precis allt, då blir jag stressad, och då gör sig depressionen påmind.
Jag håller humöret uppe så länge jag jobbar, eller är bland människor, men sen sätter jag mig på mitt rum, sätter på musik, tänder ljus, sjunger lite och bara sitter och tittar... Och tänker, och tittar... Och tänker... Och känner absolut ingenting... Samtidigt som hela kroppen värker av känslor..
Det är OK, för jag vet att låter jag mig vara i detta "läge" en stund, så mår jag bättre sen. Men jag får absolut inte ignorera det, för då blir det värre och jag kommer spåra ur, igen.
Och jag tror fullhjärtat på att Gud förbereder mig för något som jag aldrig i mina vildaste drömmar vågat hoppas på...
För när det verkligen gäller, är ju hoppet allt vi har.. Eller?
Kategori: Allmänt
De flesta älskar sommaren, värmen, badandet osv. Jag med! Men när jag som liten, började bli medveten om att jag inte tillhörde kategorin "tillåtna kroppsformer" så har bad och sommar betytt ångest för mig.
Jag har täckt mig med klänningar och handduk på stranden för att ingen skulle behöva se min kropp.
Men denna sommaren bestämde jag mig för att ändra på det! Jag har tagit tillbaka min kontrollen över min kropp och jag har njutit i fulla drag av att gå med huvudet högt på stranden! För jag tänker älska min kropp och alla mina fel och brister, mina valkar och mina korta ben.
Vi måste lära alla tjejer att deras kropp är deras egen och att de gör vad de vill med den! Man behöver inte se ut som en fotomodell, så länge man mår bra och älskar sig själv!
Jag tar tillbaka kontrollen!
Kategori: Allmänt