Jill Svensson

Ja, vad ska man börja? Från början kanske?

 

Dagen började ganska dåligt, var jättetrött och var inte taggad för begravning idag. Jag försökte ändå hålla en hyfsat bra humörnivå. När jag väl kom till Begravningen så var det dåliga humöret som bortblåst, som vanligt när jag ska sjunga. 

 

Övningen gick bra men 3 minuter innan begravningen ska börja ser man att en av de sörjandes bil har blivit stulen. 

 

Och då tänker jag, Hur lågt får man sjunka?!

mänskligheten låg redan innan ganska lågt på min vänlighets-lista men det här tar ju priset! 

 

Sen ser jag och min syster några ungdomar som går vid bilar och drar i alla dörrar och ser om de är öppna. jaha...

 

Humöret blir bara sämre och sämre. Jag blir tröttare och tröttare. Jag tvingar mig ändå ut på en promenad med min syster som jobbat 8.00-20.00 idag och också är ganska trött men som ställer upp. Vi pratar dumma människor och vi pratar drömmar. Vi sa det att när jag har blivit rik och berömd så ska vi öppna ett Café/scrapbook/hundcafé/barnvagnsvänligt/musikunderhållnings-ställe. Kul! ;) Haha! Min syster är nämligen grym på att pyssla och baka.

 

En stor anledning till att jag har lyckats hålla humöret på en ganska bra nivå är:

1) Att jag ska träffa en underbar person/ vän som jag inte träffat på år på lördag.

2) Att jag träffade och lekte med världens finaste systerbarn igår.

3) Att jag har en fin familj

4) Min älskade hund

 

När jag ser min Systerdotter Linnéa, då får jag en tro på mänskligheten igen, för en sådan godhet och vänlighet som lyser i hennes ögon, den har bara änglar.

 

Det jag tänkte säga var att jag tror jag har gjort ett litet framsteg, jag kämpade emot "mörkret" ganska bra och dagen blev mycket lättare då. 

 

Blev lite poetiskt och osammanhängande på slutet där, hoppsd att ni hänger med iallafall!

 

Nu ska jag sova!

 

Godnatt! // Jill

 

Hejsan!

Jag vill bara ta och Tacka alla så innerligt mycket för att ni har vågat öppna upp er för mig och jag vill att ni ska veta att jag inte tycker att det är jobbigt någonstans! Jag vet mycket väl hur det känns att vara en börda och att man "stör" hela tiden fast man egentligen inte gör det.

Imorgon ska jag träffa en kompis som jag inte har träffat på ett tag, sen ska jag till mormor, sen blir det jobb och sen träning. Fullspäckad men rolig dag!

Igår fick jag på mig en tröja som inte suttit så bra innan, liten seger men kul!

Träningen idag var jättebra, min PT gör det lite svårare för varje gång i min takt, vi tränar hela kroppen.

Nu ska jag försöka sova, upp tidigt imorgon!
Kram Jill

Hejsan!

 

Idag var jag ju som sagt med i deltävling tre i Svensktoppen Nästa. Det gick inte jättebra, jag blev lite för nervös och sabbade sången lite men de som gick direkt till final var Harmony Road och de var helt klart förtjänta av att gå vidare. Jag har dock fortfarande 2 chanser kvar att gå vidare och när jag säger till så MÅSTE ni SMS-rösta på mig så att jag och min låt Time to move on går vidare.

 

Efter det här med stressen och depressionen så får jag ju vissa dagar då jag är tillbaka på ruta ett. Ibland kommer det bara, ibland så är det en händelse som egentligen inte är så farlig som framkallar det.

Idag tex när jag inte gick vidare, först gick det bra, visst blev jag besviken men jag vet ju som sagt att det inte är över än. Men för ungefär en halvtimma sen så fick jag ett ned-sving. Jag kan inte göra något åt det, det är precis som att hjärnan tar massa saker som man egentligen inte tycker är så farliga och kopplar samman dem med sorg. Man får en klump i magen. Man känner sig hopplös, man vill ge upp, man vill ge med sig och följa med strömmen. Man vill ligga i sängen och stanna där, men man sover inte. Man liksom flyter på täcket, tittar upp i taket och tänker att, jag kommer aldrig bli något. Om jag försöker trycka ner dessa känslor så kommer de bara tillbaks med dubbel styrka, det bästa sättet är att rida ut stormen, kanske sova några minuter och vakna och känna sig bättre, oftast.

 

Jag har accepterat att jag kommer få dagar och tillfällen då jag kommer ramla ner i min lilla grop och inte vilja flytta där ifrån men de är precis lika jobbiga varenda gång.

 

I början kom ofta någon i familjen upp men det var inte alls bra för jag blev oftast bara irriterad på dem, men då pratade jag med dem och de förstod. Vad Du än har för problem så blir det alltid bättre om du pratar om det. Det är i alla fall vad jag tror.

 

Nu så ska jag ta mig i kragen och gå ner till min älskade familj och titta på fredagsfilm!

 

Kram på er och fortsätt skicka meddelanden! // Jill

Hejsan!

 

Har varit ute och gått med min fina syster Jenny idag, kul att få prata lite!

I alla fall, först vill jag tacka mina tre läsare för den fina responsen ;) Hehe... Nu ska jag skriva del två!

 

Efter min första panikattack kraschade allt ganska snabbt. Jag blev grå. Jag blev färgen grå. Det var allt jag såg och jag grävde ner mig i en varm grop av mörker. En grop av ingenting. Inga känslor. Bara ångest och stress. Jag blev någon annan än den glada tjej jag en gång varit, i min spegelbild såg jag någon annan. En tjej som var trött, en tjej som inte brydde sig längre. All min energi la jag på att hålla uppe en ganska blek fasad i skolan och jag undrar om någon märkte något eller om jag vuxit in i rollen som Grå.

 

Mamma blev tillslut så pass bra att man kunde operera henne, hon fick komma hem och efter någon vecka börja jobba igen. Nu var allt som vanligt igen. Eller?

Nej, det var det inte. Hela familjen hade tagit stryk och vi var trötta allihop. Min lillebror hade gått igenom väldigt svåra saker och pappa hade fått ta en stor börda utan mamma. Vi var slitna. Inte minst så var mamma jättesliten.

Jag började bli sjuk. Ont i halsen och i bihålorna men när doktorn gjorde tester var inget fel. Nu i efterhand tycker man att någon borde förstått. Jag framkallade symptomen för att jag mådde psykiskt dåligt, precis som jag hade gjort flera år tidigare när jag blev mobbad. I alla fall, av en slump hittade mamma en lista på stress symptom och jag bockade av varenda än. Symptomen blev bara värre, jag började få svårt att lyssna på lektionerna, jag hörde inte vad läraren sa. Jag var konstant utmattad. Jag kom inte ihåg någonting. Jag hade spänningshuvudvärk. Jag var otålig, brydde mig inte om småsaker. Jag kunde inte koncentrera mig.

 

 

Då gick pappa till rektorn, som han varit hos flera gånger och bett om hjälp för att jag skulle kunna gå kvar i skolan och sa att nu får det vara nog. Jag hoppade av gymnasiet.

 

Det hjälpte lite men väckte starka reaktioner från människor som inte hade en aning om vad jag gått igenom och vad jag kände. Men mamma och pappa stöttade och hjälpte mig. Vad jag älskar dessa föräldrar.

 

Sen den dagen har jag kämpat och kämpat för att komma dit jag är idag. Jag har gått upp i vikt ,men den försvinner snart. Jag har fått ångestattacker gång på gång ,men lärt mig hantera dem. Jag glömmer fortfarande men inte lika mycket. Jag är fortfarande konstant utmattad men jobbar igenom det. Jag har dagar då jag är tillbaka i min lilla grop och bara ser grått och svart. Men då sover jag och kommer över det.

 

Jag tänker fortsätta kämpa, för livet är en kamp. Livet är glädje och sorg. Livet är underbart, livet är hemskt.

Livet är värt leva.

Jag hade dagar då jag kände att jag inte orkade leva. Men då tänkte jag på min familj och jag satte mig upp, torkade tårarna och gick ner och log.

 

Hur många gånger jag än faller kommer jag resa mig upp och le. För jag vet att om jag kämpar tillräckligt mycket så kommer jag finna den framtid som var menad för just mig.

 

Min resa är inte slut och jag hoppas att ni vill följa min berg-och-dalbana och jag hoppas att ni lär eller tar åt er något av det jag skriver.

 

 

 

 

 

Hejsan!

 

Jag tänkte att jag skulle gå tillbaka ett och ett halvt år när jag precis skulle börja gymnasiet, då allt började...

 

 

Jag hade precis börjat i en jättebra klass och trivdes jättebra! Även om jag inte fått den sångpedagogen som jag helst ville ha så var jag glad och såg fram emot att lära mig sångteknik och nya sånger. Jag hade hört lite "skräckhistorier" om sångläraren som jag fick men rykten är bara rykten och jag lyssnar aldrig på sånt.

Samtidigt började mamma få ont i mage och rygg, vi tänkte inte så mycket på det i början eftersom mamma hade en arbetsskada i ryggen och en ömtålig mage sedan innan men smärtorna blev värre och värre. Hon gick till en doktor och han sa att det inte var några fel på henne, dock så gjorde han inga tester.

Mamma blev ännu värre och jag började bli lite sjuk ibland också. Hon gick till ännu en doktor som återigen sa att inget var fel, Gå och jobba! Mamma jobbade så mycket hon kunde men fick inte sova på nätterna pga smärtorna och en tisdagsmorgon kommer min lillebror ner till en otroligt feberfrossande mamma som ena sekunden var stekhet, andra iskall, bokstavligt talat. Pappa kom hem och såg att hon var alldeles gul hela hon och ringde till min bror som är sjuksköterska och han sa att hon kunde komma in till deras privatklinik så skulle de kolla upp henne ordentligt. När hon kom in möttes hon av min brors skräckslagna blick och de gjorde tester på henne och hon fick åka in till akuten.

Samtidigt är jag ensam hemma och vet inget om att hon fick åka till akuten, mamma skulle ju bara ta några enkla tester hos min bror. Jag sitter och försöker koncentrera mig på läxor vilket inte går så bra. Pappa kom hem och sa att hon låg på sjukhuset och skulle stanna där. Än idag mår jag dåligt över att jag inte kramade henne hårt innan hon åkte.

Vi fick i alla fall till slut reda på att hon hade gallsten, vilket hon gått så länge med att hon fått blodförgiftning och jättedåliga värden. Hade hon inte fått åka in till akuten den dagen hade hon antagligen inte överlevt. Hon fick ligga på sjukhuset till och från i flera månader och jag hälsade på så ofta som möjligt men pressen från skolan var hård så jag struntade i skolan, mamma var viktigare! Det var en lärare som verkligen ställde upp för mig, de flesta andra i klassen tyckte inte om henne så mycket men hon var min favorit, jag hoppas att hon vet att det hon gjorde för mig betydde jättemycket!

En annan lärare betedde sig inte som en pedagog utan uttryckte att hon tyckte att jag skulle strunta i att åka till min mamma så mycket och sa massa korkade saker.

Jag försökte få allt att hinnas med och kände att jag var tvungen att ta mig an "mammarollen" fast pappa gjorde ett jättebra jobb. Då skulle jag hinna med att ,vara en stabil och trygg källa i hemmet, vara duktig och social i skolan, sjunga jättebra på alla spelningar och vara social och trevlig där dessutom ska jag träna och motionera.

Timmarna på dygnet räckte inte till och det blev så att jag var konstant trött, nej utmattad är rätt ord. Jag orkade inte bry mig om fester, killar, kläder och liknande tonårsbekymmer jag märkte inte att jag började bli deprimerad och jag tror inte att någon annan märkte det heller för jag spelade lycklig ganska bra.

Hela jag var utmattad.

 En morgon bröt jag ihop i skolan. Min fina vän Ida tröstade mig och frågade vad som var fel, hon försökte få in mig till klassrummet igen men då fick jag min första panikångest. Flera skulle det bli...

 

Så nu får det vara nog med depression för idag, fortsätter berätta imorgon!

Dagens låt: Fix a heart med Demi Lovato

 

                           Sov gott                                                   Kramar Jill

 

 

Halloj!

 

Idag är alltså första dagen på mitt "nya" liv. Jag har börjat med en ny och bättre kost. Den innebär tex att jag ska äta fem gånger om dagen i mindre portioner istället för tre gånger i större portioner.

Till frukost åt jag en fullkornsmacka m. lite smör och en skinkbit på, och 1 dl osötade flingor m 2 dl mjölk.

 

Jag ska jobba lite nu men senare tänkte jag att jag skulle ta en cykeltur...

 

Jag kan ju berätta det också att jag för ett år sen hoppade av skolan, det var vid den tiden som jag och mamma fattade att jag hade gått in i väggen och blivit deprimerad. Jag försökte några veckor till men jag blev bara sämre, jag provade att vara hemma en vecka för att se om jag skulle bli bättre och visst märktes det skillnad.

Pappa fick då följa med mig till rektorn och prata, mamma brukade vara den som gör sånt eftersom hon har kraft i det hon säger men hon var fortfarande dålig efter operationen( Tar detta i ett annat inlägg )

Och sen hoppade jag av skolan. Det enda jag saknar är den underbara klassen.

 

Jag ska kanske ta allt från början i nästa blogg-inlägg?

 

Hoppas att ni mår bra därute  Hoppas att ni vågar berätta hur ni verkligen mår därute!

Halloj!

 

Detta blir mitt första blogg-inlägg och nu måste jag göra ett gott första intryck!!

Haha nä men ska jag vara ärlig så är jag riktigt trött för klockan är way past twelve och det har varit en lång dag!

Som jag har skrivit i den lilla rutan om mig så kommer jag blogga om hur jag reser mig efter att jag blivit deprimerad och gått in i väggen, om att försöka leva ett hälsosamt liv och om min musik, jag är ju även sångare och ja, det var jag som vann Talang 2010. Kommer antagligen skriva lite om mobbing i allmänhet också, vi får se!

 

De två "största" händelserna idag är väl att jag 1) har haft mitt första träningspass... Det gick bra men jag ser fram emot att börja känna att vissa övningar blir lättare och lättare. Jag har också fått mitt mat-schema och tränings-schema och det ser bra ut, men imorgon måste jag åka och handla rätt mat!

2) Att jag sjöng på en begravning. Det gick jättebra och jag blev kompad av den bästa kantorn och min vän Sylvia L...

 

Jag skriver lite mer imorgon och jag hoppas att ni hittar min lilla miniblogg bland cyberrymden!

 

Kramar Jill