Från början del två...
Kategori: Allmänt
Hejsan!
Har varit ute och gått med min fina syster Jenny idag, kul att få prata lite!
I alla fall, först vill jag tacka mina tre läsare för den fina responsen ;) Hehe... Nu ska jag skriva del två!
Efter min första panikattack kraschade allt ganska snabbt. Jag blev grå. Jag blev färgen grå. Det var allt jag såg och jag grävde ner mig i en varm grop av mörker. En grop av ingenting. Inga känslor. Bara ångest och stress. Jag blev någon annan än den glada tjej jag en gång varit, i min spegelbild såg jag någon annan. En tjej som var trött, en tjej som inte brydde sig längre. All min energi la jag på att hålla uppe en ganska blek fasad i skolan och jag undrar om någon märkte något eller om jag vuxit in i rollen som Grå.
Mamma blev tillslut så pass bra att man kunde operera henne, hon fick komma hem och efter någon vecka börja jobba igen. Nu var allt som vanligt igen. Eller?
Nej, det var det inte. Hela familjen hade tagit stryk och vi var trötta allihop. Min lillebror hade gått igenom väldigt svåra saker och pappa hade fått ta en stor börda utan mamma. Vi var slitna. Inte minst så var mamma jättesliten.
Jag började bli sjuk. Ont i halsen och i bihålorna men när doktorn gjorde tester var inget fel. Nu i efterhand tycker man att någon borde förstått. Jag framkallade symptomen för att jag mådde psykiskt dåligt, precis som jag hade gjort flera år tidigare när jag blev mobbad. I alla fall, av en slump hittade mamma en lista på stress symptom och jag bockade av varenda än. Symptomen blev bara värre, jag började få svårt att lyssna på lektionerna, jag hörde inte vad läraren sa. Jag var konstant utmattad. Jag kom inte ihåg någonting. Jag hade spänningshuvudvärk. Jag var otålig, brydde mig inte om småsaker. Jag kunde inte koncentrera mig.
Jag kunde inte lyssna på musik.
Tillslut slutade jag sjunga...
Då gick pappa till rektorn, som han varit hos flera gånger och bett om hjälp för att jag skulle kunna gå kvar i skolan och sa att nu får det vara nog. Jag hoppade av gymnasiet.
Det hjälpte lite men väckte starka reaktioner från människor som inte hade en aning om vad jag gått igenom och vad jag kände. Men mamma och pappa stöttade och hjälpte mig. Vad jag älskar dessa föräldrar.
Sen den dagen har jag kämpat och kämpat för att komma dit jag är idag. Jag har gått upp i vikt ,men den försvinner snart. Jag har fått ångestattacker gång på gång ,men lärt mig hantera dem. Jag glömmer fortfarande men inte lika mycket. Jag är fortfarande konstant utmattad men jobbar igenom det. Jag har dagar då jag är tillbaka i min lilla grop och bara ser grått och svart. Men då sover jag och kommer över det.
Jag tänker fortsätta kämpa, för livet är en kamp. Livet är glädje och sorg. Livet är underbart, livet är hemskt.
Livet är värt leva.
Jag hade dagar då jag kände att jag inte orkade leva. Men då tänkte jag på min familj och jag satte mig upp, torkade tårarna och gick ner och log.
Hur många gånger jag än faller kommer jag resa mig upp och le. För jag vet att om jag kämpar tillräckligt mycket så kommer jag finna den framtid som var menad för just mig.
Min resa är inte slut och jag hoppas att ni vill följa min berg-och-dalbana och jag hoppas att ni lär eller tar åt er något av det jag skriver.
